Diagnostiken ett förbisett problem vid sjukskrivning

Nutida läkare har en betydligt sämre utbildning när det gäller att diagnosticera sjukdomar än förr. Följden är en större osäkerhet när det gäller att avgöra arbetsförmåga.

Det inträffade nämligen en viktig förändring i läkarutbildningen 1973 som ledde till sämre läkarkvalitet (de flesta läkarna som examinerade före 1973 är nu pensionerade eller pensionsfärdiga). För att ”effektivisera” utbildningen komprimerades den och av samma skäl lades stor tonvikt på apparatdiagnostik på bekostnad av anamnes (patientintervju) och ordentlig kroppslig undersökning.

Min idol och stora förebild var docent Gunnar Welin, överläkare vid medicinkliniken, Mölndals lasarett, som var en genial diagnostiker. Han var berömd för att ställa sig i dörröppningen till sjuksalen och ställa korrekt diagnos på håll – jag har själv upplevt det, ett flertal gånger!

Vi äldre läkare har bekymrade sett hur värdet av den gamla tidens enastående diagnostik förringats och hur överföringen av denna ovärderliga kunskap till yngre generationer av läkare gått förlorad.  Många unga läkare är ser inte skogen för bara trän bland alla myriader av lab- och apparatdata. Jag har flera gånger kallats av bekanta till och med från utlandet, till att ställa diagnos när man misslyckats trots alla data. Eller också har läkaren avfärdat behovet av vissa diagnostiska test för att de varit dyrbara och inte ”erforderliga i detta fall” – en bedöming som de har dåliga förutsättningar att korrekt utföra.

Min bror, som också är läkare gjorde en utredning vid Sahlgrenska universitetssjukhuset där han jämförde resultat vid obduktioner med vad den utförliga och dyrbara provtagningarna och apparatundersökningarna kommit fram till. Han fann att i 50% av fallen hade utredningarna missat allvarliga sjukdomar.

Den bristfälliga förmågan att dra slutsatser av patientens tillstånd genom en kombination av intelligent ställda frågor och manuell undersökning har gjort att allför många läkare har svårt att bedöma hur sjuk och arbetsoförmögen patienten egentligen är. Visst kan apparater bidra med data, men den helhetsblid och känsla en erfaren läkare får när han iakkttar en patient är enligt min och en del andra jämnåriga kollegers vida överlägsen. Apparater kan ted inte fånga brist på vitalitet,  nedstämdhetstecken mfl indikationer på sjukdom och ej heller fånga upp de specifika kroppsliga tecken och symptommönster som är förknippade med en särskild sjukdom.

Det är dessutom absurt att en läkare vid försäkringskassan har rätt, att utan att ha sett patienten, ignorera en läkares bedöming och friskförklara sjuka och lidande människor. Detta är naturligt helt omöjligt och banar för rent godtycke. Det är en lag som bland annat svårt diskriminerar människor med kroniska smärttillstånd eftersom de flesta läkare idag saknar kunskap hur man skall kunna skilja simulanter och verkligt sjuka (vilka enligt min erfarenhet utgjort över 95% av alla jag träffat).

För att sjuka skull få en rättvis behandling måste man återställa läkarnas förmåga att ställa diagnos utan att vara beroende av dyra och otillförlitliga apparater och labprover, och återge rätten åt den behandlade läkaren ensam att avgöra hur stor arbetsförmåga patienten har: Ingen annan kan göra det tillnärmelsevis lika bra – ja allt annat bäddar för många felaktiga och ibland djupt orättvisa beslut.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: